23 Jul, 2004   

Andreas Rehnborg är 24 år och tillhör landets fem bästa 800 m-löpare. Han tävlar för Stockholmsklubben Hässelby SK och har bland annat tagit SM-silver både utomhus (2002) och inomhus (2003) och sprungit i finnkampen. Det personliga rekordet lyder på 1:48.88 och sattes på Världsungdomsspelen i Göteborg 2003.
Den 15 juli satte han årsbästa med 1:49.66 vid GP-tävlingen i Norrtälje och berättar här om loppet, förberedelserna och tankarna efteråt.

Efter en intensiv tävlingsperiod med sex lopp på mindre än två veckor blev det en tävlingsfri vecka före tävlingen i Norrtälje. Det var välbehövligt eftersom det blivit lite för mycket av de goda – det vill säga tävlandet – den senaste tiden. Inte minst mentalt.
Den 11 juli var min tvåveckorssemester slut och dagen efter började jag jobba igen. Jag arbetar heltid som ekonomiassistent på Bosch Rexroth i Älvsjö, strax söder om Stockholm, som tillverkar elektriska driv- och styrsystem.
Det var ganska stressigt på jobbet eftersom vi håller på med halvårsavstämning så jag tänkte inte så mycket på loppet dagarna före. Dagen före tävlingen jobbade jag 8–18 och tävlingsdagen 8–15.

Fläsknoisette till lunch
Tävlingsdagen åt jag lunch i personalmatsalen 11.45–12.15: pasta, fläsknoisette, lite bearnaisesås och två glas mjölk. Därefter ringde jag Norrteljegalans tävlingsledare Teddy Jonasson och sa att jag föredrog ytterbanan framför bana ett. Han lovade att se vad han kunde göra. Sedan blev det en kvarts promenad till Älvsjö centrum där jag köpte två bananer och en liter Ekströms nyponsoppa till eftermiddagen.
Klockan tre kom min kompis Fredrik Oderborn och hans flickvän Maria och hämtade mig med bil på jobbet. Jag hade ordnat två biljetter till dem så de tackade genom att köra till Norrtälje.
Det blev så att jag körde dem till närmaste McDonalds Drive-through där de köpte två hamburgermenyer. Jag körde sedan den dryga timmen till Norrtälje medan de åt i bilen, iakttagna av mig och Simba – deras fyraåriga Golden retriever.

Avprickning och nyponsoppa
Vi kom fram strax efter fyra och jag gick direkt och prickade av mig och hämtade sedan ut deras biljetter. Det var nu tre timmar till start så jag tog mina grejer och satte mig på VIP-läktaren och vilade benen. Trots allt jobbande de senaste dagarna så kände jag mig inte speciellt trött. Dessutom var vädret bra med sol och 20 grader även om det var ganska blåsigt med motvind på upploppet.
Jag gick bort till pressläktaren ett tag och pratade med några kompisar samtidigt som jag drack lite nyponsoppa. En stund senare gick jag och min klubbkamrat Martin Öhman och bytte om i ishallen. Förre 400 m-häcklöparen, numera 800 m-löparen, Magnus Aare var där och vi pratade lite.
Tillbaka på läktaren på upploppssidan lade jag mig och vilade och kollade på förtävlingarna, bland annat en ungdomsstafett över 4x200 meter.

En timmes uppvärmning
62 minuter före start började jag uppvärmningen som inleddes med tolv minuters jogg på den stora gräsmattan bakom ishallen. Ofta värmer jag upp tillsammans med någon klubbkamrat, eller med folk från andra klubbar, men idag ville jag köra själv. Alla de andra som skulle springa 800 m var också där, bland annat Jan Olszowy från Spårvägen, turebergarna och två kenyaner.
Efter det stretchade jag fem minuter, körde löpskolning i tio minuter och tömde sedan blåsan. Därefter följde en lång stegring i motvinden på gräset, ungefär 180 m, innan jag vilade en halv minut och sprang tillbaka.
Vid parkeringen stötte jag på min klubbkamrat Johanna Hallberg som också skulle springa 800. Hon såg nervös ut så vi pratade knappt någonting. Jag tog sedan min vattenflaska, gick in på arenan och hämtade tävlingslinne och spikskor på läktaren. Av någon anledning hade jag bestämt mig för att springa i mina gamla Reebook-spikes från 2001. Jag valde också ett medium-linne eftersom large-linnet fladdrat de senaste tävlingarna. Jag måste ha tappat några kilo sedan i vintras!

Hässelby-shortsen i tvätten
Det blev ett par svarta Nike-shorts istället för de ordinarie Hässelby-byxorna eftersom de låg i tvätten efter ett hektiskt tävlande.
Nu var det 20 minuter kvar till start och jag gick till uppropet där förre (?) medeldistansaren Håkan Jansson prickade av mig och jag fick veta att jag fått bana sex – ytterbanan! Den skulle jag dela med haren Simon Rasmussen från arrangörsklubben. Jag fick också veta att tävlingarna var tio minuter försenade.
Jag körde 5–6 stegringslopp genom kurvan och halvvägs ut på bortre långsidan. Pratade lite med sprintern Erik Wahn, som skulle springa 200 m, och gick sedan och satte mig vid starten. När man är inne på arenan så springer eller sitter man. Man står inte i onödan.

Klart för start
Plötsligt hördes visselsignalen som förkunnade att det var dags för start. Jag hade gjort ett sista långt stegringslopp precis innan eftersom jag visste att starten var framflyttad tio minuter men tydligen var man ikapp tidsprogrammet nu.
Alla löpare tog av sig överdragskläderna och de flesta ställde sig vid bana ett från vilken startern placerade ut dem på deras respektive bana. Eftersom jag visste att jag hade ytterbanan så ställde jag mig där direkt. Jag sa till haren, som sprungit B-final på 800 m 1,5 timme tidigare, att jag ville stå ytterst på banan och då blev det så. Under kvällen hade arrangörerna flyttat upp löpare till A-finalen så att det nu var elva i loppet, det vill säga två på alla banor utom en.

Bra start från ytterbanan
”På edra platser” ljöd från startermikrofonen och jag gick långsamt fram till startlinjen. När man står på ytterbanan så vet man att det alltid tar en stund innan andrestartern hinner kolla att alla står rätt uppställda från bana ett till sex.
”Pang”. Skottet brann av och jag lät givetvis haren få förstaspår och sprang snett bakom honom genom kurvan. Så fort vi passerat den gröna markeringen för gemensam bana så svängde haren snabbt in på innerbanan. Själv tog jag sikte på bana två borta vid ingången till andra kurvan efter 200 m och kunde där enkelt välja position. Eftersom haren inte sprang så fort så lade jag mig bakom honom som tvåa. Klockan visade 25.7.

I täten redan efter 350 m
Jag låg tvåa till mitten av upploppet (350 m) då jag passerade haren som klev av i ögonblicket efter, fick jag veta senare. Jag fortsatte själv i täten och passerade 400 m på 52.4, med en meterstor ledning, fick jag berättat för mig efteråt. Jag fortsatte borra i täten fram till 580 m då först kenyanen Vincent Kemboi passerade och kort därefter också hans landsman Kilbert Kipchoge. Jag hörde också hur min kompis Fredrik skrek på mig från åskådarplats! 600 m passerades på 1:18.8, min snabbaste mellantid någonsin, och då svängde Kipchoge in tvärt framför mig vilket resulterade i att jag sprang på honom. Han snubblade till samtidigt som jag fick ett litet stopp.

Slutna ögon och huvudet på sne
Medan Kemboi försvann iväg så lyckades jag hålla avståndet till Kipchoge och passerade honom till publikens jubel strax före utgången ur sista kurvan. Jag kom ut på upploppet som tvåa men med 80 m kvar började det kännas riktigt jobbigt – den hårda utgångsfarten hade tagit ut sin rätt. Jag blundade, huvudet hamnade på sne och jag hoppades att jag snart skulle vara i mål …
När det var 50 m kvar var steget så tungt att jag började tvivla på att jag skulle ta mig fram till mållinjen överhuvudtaget. Ungefär mitt på upploppet passerade en utlänning men jag kunde inte svara, jag sprang redan på max. Med 30 m kvar försökte jag tänka på att slappna av men det syntes knappast!
Sista 20 m minns jag ingenting, det var helt tyst. Sista tio kom Jonas Dufwenberg med mer fart på utsidan och passerade mig med någon decimeter.

Mållinjen – till slut …
Sista 200 m hörde jag inte speakern alls, paradoxalt nog så är det då han skriker som mest! Jag kände mig vimmelkantig direkt efter målgången men det gick över på några minuter. Sedan tog jag snabbt av mig spikskorna varefter en läkare, som hållit koll på mig direkt efter målgången, sa att jag såg okej ut och jag joggade barfota iväg ut från arenan med tävlingslinnet fortfarande på.
På den stora gräsmattan joggade jag ner i en kvart för att slippa kasta upp. Genom att jogga direkt så transporterar blodet bort mjölksyran och man slipper illamåendet. Det blev enbart nerjogg, inga dragningar.

800 m A-final, Norrtälje 15/7 2004
1) Vincent Kemboi-82, KEN, 1:47.55
2) Matt Shone-75, GBR, 1:49.21
3) Jonas Dufwenberg-81, Turebergs FK, 1:49.58
4) Andreas Rehnborg-80, Hässelby SK, 1:49.66
5) Jan Olszowy-82, Spårvägens FK, 1:50.00
6) Jörgen Zaki-72, Malmö AI, 1:50.10
7) Göran Olofsson-77, Malmö AI, 1:50.32
8) Kilbert Kipchoge, KEN, 1:50.47
9) Daniel Norberg-78, Hammarby IF, 1:50.63
10) Thomas Byrberg-79, Turebergs FK, 1:51.99
Simon Rasmussen-86, Rånäs 4H, bröt (hare).

Att kenyanen Vincent Kemboi skulle vinna var inte så förvånande eftersom hans årsbästa är 1:46.12 och hans personliga rekord 1:44.92 (2002). Engelsmannen Matt Shone var med sina 1:49.21 en dryg sekund från sitt årsbästa och trean Jonas Dufwenberg sänkte sitt tre veckor gamla pers med 38 hundradelar.
Femman Jan Olszowy gjorde med 1:50 blankt sin näst bästa tid någonsin bakom de 1:49.48 han hade i Växjö den 29 juni och för Jörgen Zaki, som nu var tiondelen bakom, var det snabbaste individuella loppet på fem år.

Äntligen pers för Göran!
Göran Olofsson sänkte sitt fyra år gamla pers med 0.27 och var givetvis riktigt glad efteråt.
Kilbert Kipchoge tröttnade på upploppet vilket till stor del berodde incidenten vid 600 m. Sitt pers (1:49.04) satte han i Finland den 27 juni då han slog mig och Jonas Dufwenberg.
Nian Daniel Norberg förbättrade sitt två år gamla pers med två hundradelar medan Thomas Byrberg, med ett årsgammalt pers på 1:48.50, inte fick till det. 18-årige Simon Rasmussen blixtinkallades som hare och klev av redan innan vi hunnit halvvägs. Men han hade satt personligt rekord med 1:54.93 i B-finalen tidigare samma kväll.

”Imponerande offensiv satsning!”
Efteråt sa Jan Olszowy att han aldrig sett mig öppna så offensivt. Jonas Dufwenberg var också imponerad av den snabba öppningen och sa att han blev lite orolig när han såg hur långt före jag var när 300 m återstod. Men han kom ändå ikapp på slutet!
Segraren Vincent Kemboi tyckte jag skulle köra snabba 400-ingar på träning för att lära mig tåla mjölksyran bättre. Thomas Byrberg sa inte så mycket och jag fick senare veta att han hade ett virus i kroppen. Magnus Norberg tyckte att jag skulle komma hem till honom och äta pizza någon kväll!

Taktiken inför loppet
Två dagar före loppet åt jag middag med min tränare Magnus Wickert som sa att jag skulle springa mycket mer offensivt än i de tidigare loppen. De föregående racen genomförde jag utan någon egentlig taktik vilket resulterade i att jag sprang alldeles för defensivt på första varvet. Han tyckte att jag skulle springa max upp till 600 m för att sedan se hur det skulle gå.
Jag är nöjd med loppet som helhet – årsbästa med 0.83 och 0.88 från pers. Mest nöjd är jag med att jag öppnade precis så offensivt som vi planerat.
Vädret var helt okej. Det var lagom varmt och jag var så koncentrerad att jag aldrig märkte att det blåste mot på upploppet.
Man blir lite rädd när man öppnar så fort eftersom man inte vet om man kommer att ta sig imål. Efter att jag passerat haren, som klev av efter 350 m, så hade jag gjort ett val och kunde inte backa hem. Då var det bara att köra!

Elfte loppet under 1:50
Jag hade 31.2 på sista 200 m vilket är betydligt långsammare än de 28.5–29 som jag brukar ha även om jag nu öppnade hårdare än vanligt. Det innebär att jag hade satt pers om jag sprungit en sekund snabbare sista halvvarvet. Segraren Vincent Kemboi, som sprang om mig drygt 200 m från mål, landade på 1:47.55. Hade det inte varit för ”stoppet” vid 600 så hade jag nog fått en sluttid kring låga 1:49.
Detta var mitt 106:e individuella lopp på 800 m och det 11:e under 1:50 sedan debuten i februari 1996.

Berättat för Jonas Hedman