World's Greatest in Athletics

Med hatkärlek till syrapassen

16 Dec, 2007 Friidrottens främsta män är en unik bok där Sveriges bästa friidrottare genom tiderna presenteras. Från det tidiga 1900-talets spjutkung Eric Lemming till 2000-talets Johan Wissman.  

När Johan Wissman i augusti 2007 blev sjua på 400 m i VM i Osaka så var det Sveriges första finalplats i ett globalt utomhusmästerskap på sträckan på 87 år. Johan blev förste svensk under 45 sekunder och var med sina 44,56 i semifinalen bara 33 hundradelar från europarekordet. Det gör honom till Sveriges främste 400 m-löpare genom tiderna.
Friidrottens främsta män täcker in hela den 100 år långa friidrottshistorien i form av några av de allra största namnen. Patrik Sjöberg, Christian Olsson, Anders Gärderud, Kjell Isaksson, Ricky Bruch, Dan Waern, Mattias Sunneborn med flera.
Varje friidrottare har fått ett eget kapitel och vid sidan av det har också de fem bästa manliga svenska friidrottarna i varje mästerskapsgren rankats. Totalt finns över 80 friidrottare från hela grenprogrammet med i rankingen.
Friidrottens främsta män är ett unikt dokument över svensk friidrotts sekellånga historia – en resa från tiden då idrotten började ta form organisatoriskt till dagens penningstinna TV-underhållning. Från startgropar, manuell tidtagning och dykstil till tartanbanor, optisk mätning och kolfiberstavar.


Med hatkärlek till syrapassen

"Under grundträningsperioderna kör jag tio pass i veckan. Men riktigt tuffa mjölksyrapass blir det bara 10–15 gånger per år. Då handlar det om 4–5 snabba lopp på olika distanser, till exempel 180 m, 300 m, 180 m och 250 m med en vila på 8–12 minuter. De passen är riktigt hemska och jag brukar ligga helt utslagen av mjölksyran i upp till 45 minuter. Då kittlar det i benen och det finns inget viloläge. I de stunderna undrar jag ibland vad jag håller på med men det går snabbt över!".

Johan Wissman är Sveriges främste långsprinter genom tiderna och vet bättre än de flesta vad mjölksyra är.


Den klassiska hinderfinalen 1976

"Klarar han östtysken, östtysken kommer upp, han klarar honom inte. Sista hindret. OCH ÖSTTYSKEN FALLER… ÖSTTYSKEN FALLER. Och Gärderud stormar mot mål. GÄRDERUD TAR GULD! PÅ NYTT VÄRLDSREKORD. Malinowski tvåa, Baumgartl trea. Sveriges första guldmedalj i fri idrott sedan 1948 i London.”

Sven Plex Peterssons TV-referat från OS-finalen på 3000 m hinder i Montréal 1976 är klassiskt. Anders Gärderud själv uppfattade aldrig dramatiken på upploppet eftersom han låg steget före.
Han begåvades med ett fantastiskt löpsteg men gav sig själv aldrig riktigt chansen att utveckla talangen. Inte förrän 1971. Då tog han beslutet att verkligen se hur bra han kunde bli och började träna två pass om dagen med sikte på 3000 m hinder. Resultatet blev fyra världsrekord och en oförglömlig julinatt 1976.
– Hela min idrottskarriär var väldigt berikande på alla sätt. Att få ställas inför alla dessa utmaningar, att få uppleva äkta sportmanship och alla möten med olika kulturer. Att till exempel få se israeler och irakier förenas via idrotten. Många av de saker jag lärde mig genom idrotten skulle jag aldrig kunnat lära mig någon annanstans, säger Anders.


Mästare föder mästare

"Patrik Sjöberg var ju lite riktmärke för oss grabbar och det var stort att få samma tränare som han. Viljo hade nyckeln till framgång och det var stor lycka att komma med i hans träningsgrupp. Jag minns när Patrik kom in i Friidrottens Hus i sitt långa, blonda hår och sina färgglada Asicsjackor. När jag var 14–15 år fick jag hålla hans Rolexklocka i guld medan han hoppade och en gång svarade jag i hans mobiltelefon när det ringde under en träning".

Christian Olsson hoppade 1,45 i höjd som 11-åring. Det var högre än vad Patrik Sjöberg gjorde i motsvarande ålder. Men sedan sköt Patriks utvecklingskurva iväg brant uppåt medan Christians blev betydligt flackare. Det blev istället tresteg som Christian koncentrerade sig på och i början av 2000-talet lyckades han inom loppet av 2,5 år med bedriften att vinna allt – OS, VM, EM, inne-VM och inne-EM.


Isaks världsrekord på träning

"I samband med ett träningspass i Los Angeles i början av april 1972 var en journalist från veckotidningen SE på plats och gjorde ett reportage om mig. Då hoppade jag 18 fot – 5,49 – vilket var lika högt som världsrekordet. Men de reportaget hann inte publiceras förrän jag hoppade ännu högre på tävling!".

Stavhopparen Kjell Isaksson hade sitt stora år 1972 då han satte tre världsrekord och som bäst hoppade 5,59 vilket dock aldrig godkändes som rekord. Inomhus blev det tre inofficiella världsrekord.


"Det borde ha blivit silver i Rom"

"Jag hade aldrig haft problem med att springa i värme tidigare och jag var i väldigt bra form men med facit i hand så skulle jag ha åkt ner till Rom tidigare. I finalen borde det ha blivit silver men finaldagen stämde det helt enkelt inte och jag har aldrig varit så trött som då. Jag fick stryk av Michel Jazy och det var första och enda gången under karriären".

Dan Waern var en av världens 2–3 bästa 1500 m-löpare i slutet av 50- och början av 60-talet. I Rom-OS 1960 tillhörde han medaljfavoriterna men trots att han förbättrade sitt svenska rekord till 3.40,0 så blev han "bara" fyra. Australiensaren Herb Elliot vann på världsrekordtiden 3.35,6. Men trots den uteblivna OS-medaljen och trots att han 1961 diskvalificerades på livstid för brott mot amatörbestämmelserna så är det med glädje Dan ser tillbaka på idrottskarriären.
– Det är en smärta att ta ut sig. Och jag längtade efter smärtan för jag visste att de andra var ännu tröttare. Löpning var det enda jag kunde bli bäst på och därför satsade jag på det, säger Dan Waern.

Läs mer om Friidrottens främsta män.
Webmaster: jonas.hedman@textograf.com Created by aeiouy